Hur många låtar har skrivits
The Rolling Stones
The Rolling Stones existerar en brittisktrockband såsom bildades den 25 maj1962 inom London. dem existerar en från världens maximalt framgångsrika rockband samt äger inspirerat flera andra artister samt grupper. Rolling Stones toner besitter inom stort sett ständigt byggts upp vid amerikansk bluesmusik. Bluesen äger följt gruppen ända sedan starten, samt återfinns ofta någonstans inom bakgrunden från deras melodier. Detta förmå klart höras inom dem flesta låtar, dock allra tydligast vid albumet Exile on Main Street ifrån 1972. Gruppens frontfigur plats inom start multiinstrumentalisten Brian Jones, dock inom mitten från 1960-talet tog duon Keith Richards samt Mick Jagger ovan samt besitter sedan dess varit tongivande inom gruppen.
Under 1960-talet plats dem tillsammans tillsammans med The Beatles bland dem helt populäraste brittiska musikgrupperna. var den förra, trots vissa kontroverser sågs såsom mer "oskyldiga", sågs Rolling Stones beneath 1960-talet liksom rent farliga samt oanständiga. Rolling Stones uppnådde höjden från sin popularitet 1965–1981, dock besitter sedan dess fortsatt dragit massiv publik beneath sitt regelbundna turnerande runt angående inom världen. Gruppen invaldes inom Rock and Roll entré of Fame tid 1989.[2]
Historia
[redigera | redigera wikitext]Tidig historia
[redigera | redigera wikitext]Historien på baksidan Rolling Stones börjar 1960. Då träffades skolkamraterna Mick Jagger, Keith Richards samt gitarristen Brian Jones. dem ägde samtliga gemensamt för att dem uppskattade samt inspirerades från amerikansk blues samt rhythm and blues-musik. dem startade ett personlig lag liksom bestod från Mick Jagger (sång), Keith Richards (gitarr), Brian Jones (gitarr), Ian Stewart (piano), Dick Taylor (bas) samt Tony Chapman (trummor).
1962–1964
[redigera | redigera wikitext]Efter ett demoinspelning såsom nobbades lämnade Taylor gruppen, samt inom identisk veva tog gruppen namnet The Rollin' Stones. Namnet kommer ifrån enstaka blueslåt gjord från Muddy Waters. Idén kom från för att Brian Jones satt inom en telefonsamtal tillsammans med tidningen "Jazz News" på grund av för att lägga in enstaka reklam ifall för att dem plats lediga till jobb samt då personen vid Jazz News frågade efter namnet vid bandet, utbröt panik inom gruppen, vilket ännu ej ägde något namn. dem tog därför detta inledande dem såg, nämligen låten "Rollin' Stone Blues" liksom plats öppningsspåret vid skivan "The Best of Muddy Waters"[3]. Jones fungerade likt bandets manager. Taylor kom 1962 temporärt åter mot gruppen inför deras inledande uppträdande inom London, dock lämnade sedan Stones på grund av gott samt ersattes från Bill Wyman. Taylor startade senare rockgruppen the Pretty Things. Trummisen Tony Chapman kom ej överens tillsammans dem övriga inom gruppen, samt han ersattes därför snart från ett vän mot gruppen, Charlie Watts. inom denna uppsättning gjorde sedan gruppen olika klubbframträdanden.
I mitten från 1963 kontaktade Andrew Loog Oldham gruppen efter för att äga följt dem en tag. han blev deras manager vid Brian Jones initiativ, samt strukturerade en skivkontrakt åt gruppen vid Decca. Ian Stewart blev sparkad då Oldham ej tyckte denne passade in ”estetiskt” inom gruppen. Stewart blev ändå kvar samt besitter verkat samt betytt många på grund av gruppen beneath dem flesta officiella skivinspelningarna samt konsertframträdanden ända fram mot sin död 1985. Senare identisk kalenderår släppte gruppen sin debutsingel, enstaka cover vid Chuck Berrys "Come On", likt blev enstaka mindre hit. Paradoxalt nog fick dem sedan enstaka hit tillsammans Lennon/McCartney-kompositionen "I Wanna Be Your Man", trots för att Oldhams tanke plats för att Rolling Stones skulle konkurrera tillsammans Beatles.
Gruppen fortsatte tillsammans coverlåtar. Tidigt 1964 fick Stones enstaka succé tillsammans vän Holly-låten "Not Fade Away". inom april släpptes gruppens debutalbum, The Rolling Stones liksom nästan enbart bestod från R&B-covers ifrån deras amerikanska inspirationskällor. Undantaget fanns "Tell Me" liksom blev gruppens inledande originalsingel (skriven från Jagger/Richards). Låten blev även deras inledande hit inom USA. inom USA fick debutalbumet undertiteln "England’s Newest Hitmakers". Jaggers samt Richards tidigare egenkompositioner brukar dock tillsammans undantag på grund av "Tell Me" räknas vilket oslipade samt lite okaraktäristiska. mot soundet plats dem ej heller sålunda blues-inspirerade, utan drog mer åt popmusik.
Deras cover vid Bobby Womacks "It's All Over Now" såsom kom senare 1964 blev deras inledande listetta inom Storbritannien. Den följdes från numeriskt värde framgångsrika coverversioner från Howlin’ Wolfs "Little Red Rooster" samt Irma Thomas "Time fryst vatten on My Side". inom identisk veva kom topp-20-hiten "Heart of Stone" liksom brukar räknas såsom enstaka från dem inledande riktigt god kompositionerna ifrån Jagger/Richards.
1965–1967
[redigera | redigera wikitext]Det fanns dock ej förrän 1965 då Stones släppte albumet Out of Our Heads likt gruppen uppmärksammades vid riktigt. på denna plats fanns "(I Can't Get No) Satisfaction" samt "The gods Time" såsom båda blev riktiga rockklassiker vilka nådde högt vid listorna inom både Storbritannien samt USA, samt flera europeiska länder. Båda låtar fanns exempelvis singelettor vid svenska Kvällstoppen.[4] Richards samt Jagger, likt även ibland kallades The Glimmer Twins, ägde för tillfället bevisat för att dem kunde nedteckna egna låtar samt dem fortsatte likt gruppens inflytelserik kompositörer. ännu spelades enstaka hel sektion covers in, dock detta skulle ej dröja länge förrän Stones ägde nästan uteslutande egenproducerat ämne.
Gruppen började lämna sina starka bluesrötter till enstaka mer hårt rockig, dock ändå starkt bluesinspirerad ljudbild. Framgångarna tillsammans "Satisfaction" följdes från ett serie egenskrivna rocklåtar vilket "Play with Fire", "19th Nervous Breakdown", "Get Off of My Cloud", samt "Have You Seen Your Mother Baby, Standing in the Shadow?", dock även ballader likt "As Tears Go By". Denna låt skrevs inledningsvis på grund av Marianne Faithfull, dock dem gav sedermera ut den själva även.
På albumen liksom följde kom för tillfället många ämne för att komma ifrån Richards/Jagger. vid Aftermath (släppt 1966) bestod materialet enbart från sånger ifrån duon. på denna plats gavs även Brian Jones nyfikenhet till utländsk melodier ett sektion utrymme, samt han hanterar ett rad olika instrument vid skivan. han agerar mot modell sitar inom den mellanösternfärgade listettan "Paint It Black", samt marimba inom "Under My Thumb". Albumet Aftermath släpptes såsom flera andra Stones-album ifrån perioden inom olika versioner inom USA samt Storbritannien. "Paint It Black" plats hiten vid den amerikanska utgåvan, inom Storbritannien plats var istället "Mother's Little Helper" vilket handlade angående ett stressad pillermissbrukande mor.
Aftermath följdes upp 1967 från albumet Between the Buttons, enstaka papper var gruppen hämtat inspiration ifrån brittiska grupp likt The Kinks, samt resultatet blev gruppens hittills maximalt poporienterade skiva. Hits blev detta ändå tillsammans balladen "Ruby Tuesday" vilket skrevs från Keith Richards samt Brian Jones, samt den utmanande "Let's Spend the Night Together". inom månad detta året blev både Keith Richards samt Mick Jagger arresterade på grund av bruk från marijuana samt kreditkort därefter även Brian Jones.
När uppståndelsen lagt sig började även Stones tillsammans med Richards inom spetsen sikta in sig vid mer psykedeliskt ämne, främst vilket en svar vid BeatlesSgt Pepper. dem släppte sin inledande psykedeliska småsten "Dandelion/We Love You" vid hösten 1967. "We Love You" plats starkt färgad från tiden inom fångenskap efter drogarresteringen. mot modell hörs inom start från låten hur enstaka celldörr kämpa igen. vid den låten medverkade även Paul McCartney samt John Lennon liksom bakgrundssångare. detta fanns en slags tackar till för att Jagger medverkat vid deras "All You Need fryst vatten Love" tidigare identisk tid.
I november 1967 kom albumet Their Satanic Majesties Request. Albumet innehöll låtar tillsammans med afrikanska rytmer samt läka orkestrar. många från materialet fanns trippigt samt enkel, helt ej troget deras råa blues-rocksound. dem kom inte någonsin för att utföra något liknande igen. Även angående mottagandet fanns svalt, fick Stones några hits tillsammans med albumet, däribland "She’s a Rainbow" samt "2000 Light Years From Home". Gruppen besitter senare tagit avstånd ifrån albumet såsom en snedsteg inom enstaka period tillsammans många drogmissbruk. "2000 Light Years From Home" existerar dock ett från sångerna liksom gruppen ännu framför ibland, samt den brukar räknas likt enstaka från dem förbättrad låtarna ifrån albumet. Efter detta psykedeliska äventyr ersattes managern Andrew Loog Oldham tillsammans med Allen Klein. vid bas från pressen ifrån publiken samt inre bekymmer turnerade Rolling Stones ej ovan viktig taget mellan april 1967 samt november 1969.[källa behövs]
1968–1972
[redigera | redigera wikitext]Redan 1968 plats gruppen igen vid detta gamla spåret igen tillsammans detta berömda albumet Beggars Banquet liksom innehöll rocklåtar likt "Street Fighting Man" samt "Sympathy for the Devil". Mick Jaggers samt Keith Richards ökade dominans ovan gruppen gillades ej från Brian Jones[källa behövs]. Hans drogmissbruk gjorde honom dessutom svår för att jobba tillsammans med. Brian Jones sparkades ifrån bandet inom maj1969 efter för att knappt äga medverkat vid albumet Beggars Banquet. Endast numeriskt värde månader senare, då Jones just ersatts tillsammans med Mick Taylor hittades den forne bandledaren som omkommit i vatten inom sin personlig swimmingpool vid Cotchford Farm, Jones bostad sedan november 1968. detta äger spekulerats inom för att han blev mördad. Hans dåvarande svenska flickvän Anna tror för att han blev dränkt inom poolen från ett vän vilket han fajtades tillsammans med. denna egen blev förbjuden för att prata tillsammans pressen från bandets manager.[källa behövs]
Hösten 1969 gav sig gruppen, förstärkta från nye virtuosen Taylor samt dem senaste skivframgångarna (inte minimalt senaste singeln "Honky Tonk Women", liksom släpptes inom juli), ut vid den inledande Amerikaturnén sedan 1966 — enstaka triumfartad comeback vilket även gav upphov mot detta numera klassiska epitetet The Greatest Rock ’n’ Roll grupp in the World. Avslutningen blev enstaka tidstypisk gratisfestival vid racingbanan inom Altamont utanför San Francisco, tillsammans tillsammans bl.a. grupperna Jefferson flygplan samt Santana. tillställning slutade dock inom tragedi då Hells Angels, liksom plats inhyrda vakter, knivdödade enstaka man inom publiken samt misshandlade festivalbesökare samt artister.[5] ifrån denna turné släppte gruppen 1970 livealbumet Get Yer Ya Ya’s Out såsom anses artikel gruppens bästa livealbum. detta albumet blev detta sista gruppen gav ut vid skivbolaget Decca. Gruppen startade sedan sitt eget bolag Rolling Stones Records tillsammans den kända ”lipande munnen”-logon skapad från John Pasche. identisk kalenderår gjordes även ett lyckad Europaturné tillsammans premiär inom malm inom land.
Gruppens, omgivningens samt framförallt Keith Richards tilltagande drogmissbruk målade från sig vid låtarna likt skulle anlända tiden efter detta, ej minimalt vid klassiska albumet Sticky Fingers1971 tillsammans "Brown Sugar" samt "Wild Horses" såsom största låtar. identisk kalenderår flyttade gruppen, efter ett kreditkort avskedsturné inom England, mot södra land i västeuropa på grund av för att undkomma skattetrycket inom hemlandet, samt fortsatte inom Keith Richards hus, inspelningarna från vilket liksom skulle bli bandets nästa platta Exile on Main St.. enstaka från dem maximalt kända besökarna plats amerikanske countrylegenden Gram Parsons liksom fanns enstaka från Keith Richards bästa vänner.
1972–1977
[redigera | redigera wikitext]Året därpå, släppte gruppen dubbel-LP:n Exile on Main St.. Detta skiva ses idag likt ett höjdpunkt inom gruppens produktion samt ett klassiker inom rockmusiken. vid detta skiva blandade Stones skickligt samt innovativt stilar såsom rock, blues, country samt gospel dock fick mot enstaka start relativt sval bedömning. inom mitten från identisk kalenderår följde gruppens största, maximalt välorganiserade samt mediauppmärksammade Amerikaturné dittills. tillsammans Mick Taylors solospel väl integrerat inom bandets nya sound tillsammans tillsammans med piano samt blås blev den ännu ett med känsla för musik samt finansiell triumf såsom fortsatte inom Australien samt Nya Zeeland inom start från 1973 samt senare, beneath hösten, inom Europa. enstaka planerad liveplatta uteblev dock vid bas från kontraktsproblem tillsammans med bandets tidigare etikett samt manager. bekymmer ägde även sakta börjat uppstå såsom resultat från detta tilltagande drogmissbruket, ännu främst hos Keith Richards, liksom från media beskrevs vilket ”elegantly wasted” samt befarades dö vilken ljus liksom helst.
Tiden efter för att albumet Exile on Main St. släppts började gruppen falla isär. Albumen såsom gjordes senare delen från 1970-talet anses ej tillhöra gruppens främsta. Goats Head Soup (1973) samt It’s Only Rock ’N Roll (1974) sålde god dock fick en ljumt mottagande från kritikerna. kalenderår 1974 lämnade Mick Taylor bandet, tillsammans officiella uttalanden ifall viljan för att utföra något annat, inom verkligheten förstärkt från drogproblem samt musikaliska samt upphovsrättsliga dispyter tillsammans med gruppens chef samt låtskrivare Mick Jagger samt Keith Richards. detta plats då tänkt för att den irländska bluesrockgiganten Rory Gallagher skulle ersätta honom, dock förhandlingarna mellan bandet samt honom drog ut vid tiden inom slutskedet från dem samt Gallagher ville ej utföra sina fans besvikna sålunda denne valde mot slut för att åka mot Japan vid turné, istället på grund av för att fullfölja dem samt bli Taylors ersättare.[6][7] mot senaste ersattes Taylor istället från gitarristen Ron Wood, såsom blivit kvar inom Stones sedan dess.[8] en från gruppens i enlighet med flera mer fokuserade skiva ifrån 1970-talet fanns hårda samt avskalade Some Girls såsom kom 1978. tillsammans med hiten "Miss You" likt största dragplåster innebar den enstaka comeback till gruppen samt dem plats åter inom rampljuset, inspirerade från punk samt disco. Richards ägde dessutom blivit kvitt drogberoendet inom sista stund, liksom resultat från ett hotande livstidsdom efter för att 1977 äga arresterats tillsammans med ett massiv mängd heroin inom Toronto. Richards undgick fängelsestraff mot för att han förutom rehabilitering genomförde ett välgörenhetskonsert till personer som inte kan se, vilket tillsammans tillsammans med bl.a. Ron Wood genomfördes 1979 tillsammans sidogruppen The New Barbarians.
1980-talet samt framåt
[redigera | redigera wikitext]1980 släpptes albumet Emotional Rescue, var bland annat Mick Jagger kunde höras sjunga tillsammans falsettröst vid titelspåret likt blev enstaka mindre hitsingel. Tattoo You ifrån 1981, innehöll den stora hitsingeln samt konsertnumret "Start Me Up". Albumet fick utmärkt bedömning, dock byggde mot massiv sektion vid äldre låtar vilket skrivits beneath 1970-talet.
En tids tilltagande osämja rådde beneath 1980-talet mellan Jagger samt Richards. Gruppen introducerade dem halvdant organiserade albumen Undercover samt Dirty Work, samt både Jagger samt Richards släppte beneath perioden soloalbum. Mot decenniets slut kom gruppen igen samt började vid 1990-talet åter för att turnera tillsammans. Sedan 1993 dock utan Bill Wyman såsom lämnade gruppen på grund av för att bland annat ägna sig åt familjen samt andra aktiviteter. detta sista albumet han medverkade vid fanns 1989 års Steel Wheels, dock han fanns kvar tillräckligt länge till för att även spela vid politiska singeln "Highwire" 1991. Rolling Stones fortsatte vilket fyra, tillsammans med extramusikern Darryl Jones vid bas.[9] inom juli 1994 släppte dem albumet Voodoo Lounge vilket 1997 följdes upp från Bridges to Babylon. var Voodoo Lounge betecknades såsom enstaka mer klassicistisk rockskiva, beskrevs Bridges to Babylon vilket en skiva vilket sneglade vid mer modern rockmusik. Dess huvudsingel "Anybody Seen My Baby?" plats tillsammans sin sampling från Biz Markie en modell vid detta. Sedan dröjde detta fram mot 2005 innan nästa studioalbum, A Bigger Bang släpptes. Darryl Jones fortsatte även framöver spela tillsammans med bandet, han besitter varit tillsammans med vid deras turnéer samt är kapabel även ses inom videon mot låten "Rough Justice". Trots detta besitter han ej blivit officiell medlem.
Under 2012 gjorde Rolling Stones comeback efter fem tid vid skilda vägar. inom november 2012 släpptes samlingsalbumet GRRR! till för att fira bandets 50-årsjubileum. Albumet innehöll även numeriskt värde helt nya låtar; "Doom and Gloom" samt "One More Shot". Låtarna spelades in inom Paris inom augusti 2012. Albumets framsida gjordes från Walton Ford samt består från ett gorilla tillsammans med Rolling Stones kända logotyp Tounge and Lips Design såsom munhåla. Bandet utannonserade enstaka färsk turné, 50 & Counting Tour samt började tillsammans ett hemligt klubbspelning inom Paris liksom följdes från numeriskt värde konserter inom O2 Arena, London. beneath den andra konserten dök Eric Clapton upp likt gästartist samt spelade låten "Champagne and Reefer" tillsammans tillsammans bandet. dem gjorde även tre konserter inom New York. beneath den sista konserten inom New York plats Lady Gaga, The Black Keys samt Bruce Springsteen tillsammans samt framförde fanns sin låt tillsammans med bandet. dem gjorde även en framträdande vid "121212: The Concert for Sandy Relief" var dem framförde låtarna "You Got Me Rocking" samt "Jumping Jack Flash". ![10]
Den 3 april 2013 berättade bandet för att turnén 50 & Counting Tour fortsätter beneath våren samt sommaren. dem spelade vid en flertal ställen inom USA samt Kanada beneath femte månaden i året kalendermånad 2013. dem gjorde till inledande gången någonsin inom deras yrkesliv ett spelning vid Glastonburyfestivalen 2013. Bandet medgav även för att dem skulle komma tillbaka mot Hyde Park inom London på grund av numeriskt värde spelningar, den 6 respektive 13 juli 2013. Olikt spelningen bandet gjorde liksom enstaka minneskonsert på grund av Brian Jones sommaren 1969 inför ett halv miljon människor, plats ej biljetterna kostnadsfri. nära flera från konserterna medverkade dessutom Mick Taylor liksom gästartist, främst mot låten "Midnight Rambler", samt nära en enstaka situation Bill Wyman.
I månad 2013 aviserade bandet för att ett färsk turné kallad 14 on fire tour plats planerad för att äga utrymme beneath 2014. Turnén gick från stapeln inom Abu Dhabi den 21 månad 2014 , sedan vidare mot Asien samt Europa.
Bandet besökte landet samt gjorde sin inledande spelning 7 tid den 1 juli vid Tele2 Arena inom huvudstaden. beneath Sverigebesöket ställde även Ron Wood ut bildkonst vid en galleri inom huvudstaden
Den 5 april 2016 avslöjade Rolling Stones för att dem jobbade vid en nytt skiva. Albumet likt fick titeln Blue & Lonesome existerar en coveralbum tillsammans med gamla blueskompositioner samt lanseras inom månad 2016.[11]
I augusti 2023 annonserade Rolling Stones för att dem skulle släppa sitt inledande skiva tillsammans nytt ämne vid 18 tid, Hackney Diamonds. inledande singeln "Angry" släpptes den 6 september 2023 samt enstaka livestream tillsammans med Jimmy Fallon sändes vid Youtube identisk ljus, var bandet pratar angående låtarna vid nya skivan samt angående nya singeln "Angry".
Medlemmar
[redigera | redigera wikitext]Nuvarande medlemmar
Tidigare medlemmar
| Turnerande musiker Tidigare turnerande musiker |
Diskografi
[redigera | redigera wikitext]Album
[redigera | redigera wikitext]Både studio- samt livealbum. skiva tillsammans markeringen ”*” kom ut inom flera versioner (det önskar yttra inom enstaka brittisk samt ett amerikansk version).
skiva tillsammans med ”US”-beteckning släpptes speciellt på grund av USA-marknaden.
EP
[redigera | redigera wikitext]Samlingsskivor (urval)
[redigera | redigera wikitext]Bootlegs
[redigera | redigera wikitext]CD
[redigera | redigera wikitext]DVD
[redigera | redigera wikitext]Filmer
[redigera | redigera wikitext]Referenser
[redigera | redigera wikitext]Källor
[redigera | redigera wikitext]- Sneum, Jan, m.fl. (2005). Bonniers Rocklexikon (3:e uppl.). ISBN 978-91-0-011575-3 (sid. 1010)