När väljer england ny premiärer minister 2019

Storbritanniens premiärminister (formell titel vid engelska: Prime Minister of the United Kingdom of Great Britain and nordlig Ireland) existerar Storbritanniensregeringschef, dem facto politiska chef samt främsta utövare från den verkställande makten.

Premiärministern utses formellt från den brittiska monarken (kung alternativt regerande drottning), liksom från konstitutionell praxis existerar bunden för att välja den liksom maximalt troligt kommer för att erhålla stöd från parlamentets underhus (vanligen ledaren till detta största partiet). Premiärministern samt dem övriga medlemmarna inom kabinettet (som består från dem främsta ministrarna inom regeringen samt existerar departementschefer) existerar kollektivt ansvariga på grund av sin politik samt sina handlingar inför monarken, parlamentet, sina politiska partier samt ytterst inför väljarna.

Om underhuset förlorar förtroendet till premiärministern (vilket detta mot modell är kapabel visa genom för att uppväcka samt bifalla motion ifall misstroendeförklaring), existerar vederbörande från sedvanerätt moraliskt ansvarig för att antingen avgå alternativt begära för att monarken löser upp parlamentet samt utlyser nyval. Monarken kunna även söka hitta enstaka premiärministerkandidat vilket åtnjuter parlamentets tillit.

Nuvarande premiärminister existerar Keir Starmer, liksom tillträdde den 5 juli 2024 efter Rishi Sunak.

Sir Henry Campbell-Bannerman plats den inledande från Storbritanniens premiärministrar för att bli kallad "premiärminister". Innan 1905 plats premiärminister bara parlamentarisk slang till Förste skattkammarlord, likt plats den officiella titeln.^[1]

Funktion

[redigera | redigera wikitext]

Som regeringschef (”Head of His Majesty’s Government”) leder dagens premiärminister kabinettet (den verkställande makten). Dessutom leder premiärministern en stort politiskt område samt förfogar vanligen ovan ett majoritet inom underhuset (den en från den lagstiftande församlingens numeriskt värde kamrar). inom detta avseendet utövar ämbetsinnehavaren såväl lagstiftande liksom verkställande auktoritet. Storbritannien äger snarare enstaka maktförening än enstaka maktdelning.^[2] inom underhuset banar premiärministern väg till lagstiftningsarbetet tillsammans med målet för att genomföra sitt partis schema till ögonen. inom egenskap från utövare från den verkställande makten utnämner premiärministern (och förmå entlediga) samtliga övriga kabinettsledamöter samt ministrar samt samordnar ministeriernas politik samt aktiviteter samt civilförvaltningens anställda. Premiärministern existerar även regeringens ansikte utåt, både inom samt utanför riket. Monarken utövar flera från sina maktbefogenheter endast vid premiärministerns inrådan: däribland för att upplösa parlamentet, för att utnämna höga juridiska, politiska samt ecklesiastiska (inom Engelska kyrkan) ämbeten samt för att förläna pärsvärdighet, adelskap, medaljer samt andra hedersbetygelser.

Konstitutionell bakgrund

[redigera | redigera wikitext]

Den brittiska riksstyrelsen baseras vid ett oskriven konstitution, varmed menas för att denna ej existerar kodad inom en enhetligt dokument.^[3] Spridd ovan 800 tid består den brittiska konstitutionen från flera handling – såsom Magna Carta (1215), Great Reform Bill (1832) samt Parliament Act (1911) – samt, vilket varit viktigast på grund av premiärministerämbetets framväxt, sedvänjor (conventions) liksom blivit vedertagen praxis. kalenderår 1841 förklarade premiärminister Lord Melbourne den brittiska konstitutionens särdrag inom en meddelande mot enstaka ung drottning Viktoria:

Hela den politiska delen från den engelska konstitutionen förstås helt samt hållet samt framläggs uppenbart inom Blackstone samt flera andra skrivna verk, dock den ministeriella delen, arbetet tillsammans med för att leda den verkställande regeringen besitter vilat sålunda många vid praxis, för att detta ej går för att leda mot ett viss publikation till förklaring samt presentation. Den står för att hitta inom debatter, inom protester, inom meddelande, inom memoarer samt varhelst den är kapabel uppfattas.^[4]

Nästan hundra tid senare gjorde premiärminister Herbert Asquith identisk påpekande inom sina memoarer:

I detta nation lever oss ... beneath enstaka oskriven konstitution. Förvisso finns inom detta inom Statute-book stora instrument likt Magna Carta, Petition of Right samt Bill of Rights vilket preciserar samt säkerställer flera från våra rättigheter samt privilegier; dock detta mesta från vår konstitutionella praxis härleder ej sin giltighet samt godkännande ifrån lagar såsom fått formell stadfästelse från konungen, överhuset samt underhuset. dem vilar vid vanor, hävd, sedvänja, vilket mot för att börja tillsammans vuxit fram långsamt, dock likt beneath tidens gång kommit för att efterlevas samt beaktas universellt.^[5]

Innan 1900-talet bestämdes förhållandet mellan premiärministern visavi monarken, parlamentet samt kabinettet helt samt hållet från dylik oskriven sedvänja. Trots sin stigande innebörd inom den konstitutionella hierarkin erhöll posten ringa formellt erkännande; den rättsliga föreställningen för att monarken ännu regerade direkt fortsatte för att upprätthållas. mot modell existerar flera från premiärministerns maktbefogenheter faktiskt ”kungliga prerogativ” samt utövas kvar formellt från statschefen, monarken.^[6]

På detta denna plats viset förmå detta bladte sig för att Storbritannien besitter numeriskt värde verkställande makter: premiärministern samt monarken. Begreppet ’Kronan’ (the Crown) löser denna motsägelse.^[7] Kronan symboliserar statsmakten: för att stifta lagar samt implementera dem, ålägga skatter samt uppbörda dem, förklara konflikt samt avsluta fred. Innan den ärorika revolutionen 1688 dryckesställe monarken topp samt utövade makten den symboliserar. Därefter tvingade parlamentet monarken för att successiv inta enstaka neutral politisk hållning. Parlamentet delegerade kronan, anförtrodde dess myndighet mot ministrar (premiärministern samt kabinettet), ansvariga till sin politik samt sina handlingar inför parlamentet samt människor. Även angående monarken ännu små frukter från växter topp samt hennes prerogativa maktbefogenheter existerar rättsligt intakta,^{[anm. 1]} således äger parlamentet fjärmat hon ifrån den löpande regeringen samt inom praktiken lämnat kvar tre från hennes konstitutionella rättigheter: för att behållas underrättad, för att tillråda samt för att avråda.^[8][9]

Historisk bakgrund

[redigera | redigera wikitext]

Huvuddelen från makten ovan parlamentet inom Storbritannien äger vid inrådan från kroppsdel såsom underhuset, överhuset samt kronrådet historiskt sett legat hos regenten.

Historiskt sett härstammar premiärministerämbetet ifrån befattningen vilket kungens chefsförhandlare (om, såsom ej ständigt fanns fallet, enstaka individ kunde pekas ut likt sådan). Chefsförhandlaren kunna då äga innehaft något från nästa poster: lordkansler, ärkebiskop från Canterbury, Lord High Steward, Chancellor of the Exchequer (kansler på grund av statskassan), lordsigillbevarare alternativt statssekreterare.

I start från 1700-talet bildades en råd från dessa ministrar. Ledaren kom tillsammans tiden för att kallas premiärminister, ofta kortat PM (ibland ”Premier” alternativt ”försteminister”). Än inom ljus innehar ständigt premiärministern ett alternativt flera från dem övriga ministerposterna (sedan 1905 äger detta ständigt varit den likt förste skattkammarlord).

Robert Walpole betraktas allmänt vilket den inledande premiärministern inom modern fras, även angående benämningen premiärminister ej kom för att brukas inom någon formell alternativt officiell bemärkelse förrän flera kalenderår senare (på Walpoles period skulle titeln faktiskt äga setts såsom enstaka förolämpning). Henry Campbell-Bannerman ses ofta likt den inledande vilket officiellt dryckesställe titeln.

Beatsons utrikesindex på grund av 1786 innehåller enstaka katalog ovan premiärministrar samt kungliga favoritrådgivare ifrån monark Henrik VIII. ifrån 1714 kunde Beatson bara hitta en situation då detta bara fanns enstaka minister likt fanns rådgivare mot kungen samt den ministern fanns Robert Walpole. nära samtliga efterföljande perioder fanns detta numeriskt värde, tre alternativt rentav fyra personer, likt såsom jämställda ministrar gav kungen råd, samt vilket därför bör äga kontrollerat rikets styrelse.

Kontroversiell fråga

[redigera | redigera wikitext]

Förekomsten från enstaka premiärministerbefattning äger varit enstaka omstridd fråga inom Storbritannien.

År 1741 ansåg underhuset

• att i enlighet med vår konstitution kunna oss ej äga några premiärministrar och
• att varenda ämbetsmän besitter sin personlig sektion, samt ingen ämbetsman borde lägga sig inom ämnen vilket hör mot ett ytterligare avdelning.

Under identisk tid meddelade överhuset för att

• Vi existerar övertygade angående för att ett enda försteminister existerar en ämbete främmande på grund av Storbritanniens lagar samt inom strid tillsammans landets konstitution.

År 1806 meddelade underhuset för att ”konstitutionen avskyr tanken vid enstaka premiärminister”^[10]. sålunda sent vilket 1829 hävdade underhuset återigen för att ett premiärministerpost skulle strida mot konstitutionen.^[11]

Det inledande omnämnandet från premiärminister inom en officiellt regeringsdokument plats ifall Benjamin Disraelis ”Premiership”. Titeln besitter sedan dess använts inom papper, meddelande samt konversation. kalenderår 1905 fastställdes titeln ”Prime Minister” inom ett kunglig rangordning vilket befattningen näst efter ärkebiskopen från York inom rang.

Första gången premiärministers ställning omnämns inom stiftad team plats inom Chequers Estate Act, likt stadfästes från kungen den 20 månad 1917. Lagen förlänande detta från Sir Arthur samt Lady Lee ägda Chequers Estate likt gåva mot kronan, för att nyttjas liksom lantställe till kommande premiärministrar.

Lagen Ministers of the Crown Act, liksom stadfästes från kungen den 1 juli 1937, gav officiellt erkännande mot premiärministerbefattningen samt föreskrev för att ersättning blir betald mot ”förste skattkammarlorden samt premiärministern” till för att erlägga hyra till byrå såsom sedan 1700-hundratalet oftast huserat premiärministern. Lagen gjorde ett viss skillnad mellan ”befattningen” (premiärminister) samt ”ämbetet” (förste skattkammarlord), samt betonade den unika politiska karaktären hos den förra. dock trots detta erkännande små frukter från växter mässingsskylten utanför premiärministerns ingång ännu titeln ”förste skattkammarlord”.

Bristen vid officiellt erkännande till premiärministerbefattningen är kapabel ibland orsaka bekymmer tillsammans för att känna igen premiärministrar inom den brittiska historien. Därför kunna listor ovan brittiska premiärministrar utelämna vissa politiker, beroende vid dem kriterier såsom forskaren likt sammanställt listan valt. Historien angående dem brittiska premiärministrarna baseras mot massiv sektion vid historikers spekulation snarare än bevis.

Det moderna begreppet

[redigera | redigera wikitext]

Ursprunget mot detta moderna premiärministerbegreppet går tillbaka vid tiden efter den ärorika revolutionen (1688), då parlamentets kraft började öka fast vid bekostnad från monarkens. detta fanns beneath Vilhelm III samt hans person som följer efter någon i en position eller roll, drottning Anna, vilket kabinettet började ta sin moderna form eller gestalt.

Individer likt Sidney Godolphin samt Robert Harley erkändes liksom chef till sina respektive ministärer, dock dem är kapabel ej betraktas liksom premiärministrar inom modern fras, tillsammans med tanke vid för att dem ägde små övervakning ovan sina kollegor.

På identisk sätt kunna resonemanget föras tillsammans Annas person som följer efter någon i en position eller roll Georg I:s kabinett vilket leddes från personer liksom Charles Townshend, James Stanhope samt Charles Spencer.

Lord Stanhope samt Lord Sunderland, liksom gemensamt ledde kabinettet, blev 1721 ersatta från Robert Walpole, vilket innehade detta inflytelserika ämbetet såsom förste skattkammarlord. Tidigare ämbetsinnehavare ägde ofta haft viktiga delar från rikets styrelse inom sin grabb, dock ej mot ett sådan grad såsom Walpole. Hans effekt växte sig ännu starkare eftersom kungen, Georg I, ej fanns energisk inom den brittiska politiken utan föredrog för att koncentrera sig vid sin hemstat, Hannover. Walpole betraktas inom allmänhet liksom den inledande premiärministern, ej bara vid bas från sitt påverkan inom regeringen, utan även eftersom han kunde övertala (eller tvinga) sina kollegor inom regeringen för att agera samstämmigt samt enhetligt, inom stället till för att kämpa mot varandra ifall mer auktoritet. Walpoles ämbete, förste skattkammarlord, blev starkt associerat tillsammans med ledaren på grund av kabinettet; detta kom för att bli den ställning vilket premiärministern nästan ständigt skulle äga.

Georg III:s mandatperiod, liksom inleddes 1760 efter Georg II:s död, existerar särskilt viktig till utvecklingen från premiärministerposten. beneath hans mandatperiod gjorde påtryckningar ifrån parlamentet för att kungen ibland tvingades utse premiärminister samt ministrar såsom han ej tyckte ifall. Kontrollen ovan kabinettets sammansättning gick dock ej helt förlorad till kungen, ty inom vissa fall kunde monark Georg förhindra utnämningen från politiker vilket denne avskydde (till modell Charles James Fox).

Inflytandet ifrån monarken fortsatte successiv minska. Denna tillväxt noteras klart beneath Vilhelm IV, likt blev den siste kungen för att utse enstaka premiärminister mot parlamentets vilja. Vilhelm försökte 1834 genomtvinga sin personliga vilja, eftersom denne ogillade William Lamb samt hans Whig-regering samt ersatte honom tillsammans den konservative politikern Robert Peel. Peel fann detta omöjligt för att regera utan stöd ifrån underhuset, liksom förblev Whig-dominerat trots en nyval, samt tvingades lämna befattningen. Sedan regeringen Peel äger regenten haft många begränsat utrymme för att utföra egna bedömningar nära utnämning från premiärminister.

Sedan detta kungliga inflytandet ovan utnämningar vid ministernivå försvunnit steg underhusets innebörd. Dess politiska överlägsenhet ovan överhuset fastställdes från parlamentet 1911.

Under detta tidiga nittonhundratalet förändrades premiärministerns ställning: ifrån för att äga svarat inför överhuset mot underhuset svarade denne idag inför underhuset. inom samt tillsammans detta uppstod tanken vid för att premiärministern egentligen borde existera ledamot inom underhuset. Den senaste premiärministern för att leda kurera sin statsmakt ifrån överhuset plats Robert Gascoyne-Cecil 1895–1902. Den senaste premiärministern för att artikel ledamot från överhuset beneath sin mandatperiod plats Alec Douglas-Home (1963), dock bara några dagar efter för att han tillträtt befattningen lämnade han sin ärftliga ställe inom överhuset, eftersom denne tillsammans detta uppgift ej följde sedvänjan tillsammans med för att premiärministern bör sitta inom underhuset. Situationen löstes genom för att enstaka medlem från hans konservativa område såsom redan ägde valts ut likt kandidat inom en fyllnadsval inom ett pålitligt konservativ valkrets stod åt sidan, vilket gjorde för att Douglas-Home kunde kandidera inom fyllnadsvalet, vinna samt därmed skaffa sig enstaka lokal inom underhuset.

Premiärministerposten

[redigera | redigera wikitext]

Premiärministerpostens formella roll existerar otydlig. enstaka premiärminister äger nästan inga lagstadgade befogenheter inom egenskap från premiärminister. samtliga sakområden styrs formellt från innehavare från ämbeten likt från monarken, via från kronrådet utfärdade dekret, givits laga befogenheter. Premiärministern innehar egen minimalt en från dessa ämbeten, vanligtvis detta liksom förste skattkammarlord. Premiärministern uppbär ersättning samt tjänstebostad endast inom kraft från just detta ämbetet.

Titeln premiärminister existerar ändå ej helt samt hållet enstaka fråga ifall sedvänja. 1905 gavs den vid sätt samt vis officiellt erkännande eftersom endast ärkebiskoparna från Canterbury samt York, moderatorn på grund av Skotska kyrkan samt lordkanslern ägde högre rang än icke-kungliga personer inom rangordningen. Ämbetet saknar dock ej helt lagstöd, då detta faktiskt nämns vid några ställen inom nödlagar något som har antagits eller accepterats beneath krigstid. varenda typer från officiella uttalanden utfärdas ifrån Downing Street från ”premiärministern” utan ytterligare omskrivning alternativt förklaring. Den inledande premiärministern inom denna fras anses därför från vissa äga varit Henry Campbell-Bannerman, även ifall premiärministerbegreppet dök upp inom officiella handling beneath Benjamin Disraelis Premiership samt användes informellt innan dess.

Av sedvänja innehar premiärministern, vilket sagt, även ämbetet förste skattkammarlord. dem enda premiärministrar liksom ej även tjänstgjort såsom förste skattkammarlord beneath ett avgörande sektion från sin mandatperiod existerar William Pitt (som fanns lordsigillbevarare) samt Robert Gascoyne-Cecil (som fanns utrikesminister alternativt lordsigillbevarare, utom till dem inledande månaderna från hans andra premiärministerperiod då denne fanns First Lord). Sedan Gascoyne-Cecils pensionering 1902 äger premiärministern ständigt varit förste skattkammarlord. Några äger innehaft ännu fler ämbeten, mot modell fram mot 1942 plats nästan varenda premiärminister antingen chef till underhuset alternativt överhuset, beroende vid vilketdera dem satt inom. ett sektion besitter även haft särskilda ministerposter, mot modell Ramsay MacDonald, såsom fanns både First Lord samt statssekreterare till utrikesfrågor beneath sin inledande period 1924. Sedan 1960-talet äger premiärministern även varit minister på grund av offentlig förvaltning.

På senare period finns även befattningen vilket biträdande premiärminister. enstaka individ tillsammans med ett sådan titel behöver ej ständigt finnas, utan tjänsten finns beroende vid vilken organisationsform likt föredras från premiärministern samt dennes område. Biträdande premiärministern tar ej automatiskt ovan premiärministerposten angående enstaka vakans plötsligt uppstår. han alternativt denna besitter ej heller några särskilda ytterligare befogenheter då premiärministern befinner sig utomlands. detta kunna dock bli nödvändigt på grund av den biträdande premiärministern för att ersätta premiärministern ibland, mot modell genom för att delta inom premiärministerns frågestund inom underhuset alternativt inom internationella konferenser alternativt bilaterala möten då premiärministern ej existerar tillgänglig. Den senaste biträdande premiärminister plats Nick Clegg, såsom satt 2010-2015.

I dem självstyrande regionala regeringarna inom Skottland, Wales samt Nordirland heter posten vilket motsvarar premiärministern ”First Minister” (försteminister).

Mandatperiod

[redigera | redigera wikitext]

Befattningen vilket premiärminister regleras ej från kodifierade lagar, utan genom oskriven samt inom viss mån specificerad praxis liksom kallas constitutional conventions (konstitutionella sedvänjor), vilka besitter utvecklats beneath flera kalenderår. Denna praxis bygger mot största delen vid den underliggande principen för att premiärministern samt hans ministrar ej får förlora stöd från den demokratiskt valda delen från parlamentet, underhuset. Regenten, liksom ett konstitutionell monark, agerar ständigt inom enlighet tillsammans denna praxis, liksom premiärministrarna själva.

Det finns ingen mandatperiod på grund av enstaka premiärminister; premiärministern besitter sitt ämbete ”on His Majesty’s pleasure” (efter Hans Majestäts behag). på grund av för att ett fåtal underhåll (kontrollera statskassan) behövs dock för att regeringen bör artikel ansvarig inför underhuset, varför detta egentligen betyder ”efter underhusets behag”. då posten liksom premiärminister existerar vakant existerar detta upp mot regenten för att utse enstaka person som följer efter någon i en position eller roll.

Utnämningen sker formellt nära ett ceremoni likt kallas Kissing Hands. inom enlighet tillsammans oskriven konstitutionell praxis, skall regenten utse den tillsammans med enskilt störst sannolikhet för att behålla stöd inom underhuset, oftast ledaren på grund av detta område liksom äger majoritet inom kammaren. angående inget område besitter majoritet (vilket sällan skett tillsammans Storbritanniens valsystem), är kapabel numeriskt värde alternativt flera partigrupper forma ett koalition, vars gemensamma chef sedan utses mot premiärminister.

Majoriteten bildar ”Hans Majestäts regering”, samt detta näst största grupp blir ”Hans Majestäts lojala opposition”. Ledaren till detta största oppositionspartiet blir motståndsledare samt små frukter från växter titeln ”Leader of His Majesty’s Loyal Opposition”.

Även angående detta ej fanns nödvändigt sade Tony Blair även dessa mening efter för att han omvalts 2001 samt 2005.

Tiden inom ämbetet liksom premiärminister existerar ej kopplat mot mandatet likt ledamot inom underhuset. ett premiärminister vilket ett gång utsetts existerar ännu inom arbete eller position inom en organisation liksom Hans Majestäts regeringschef tills vederbörande antingen avgår, avlägsnas (något såsom bara brukar ske inom undantagsfall) alternativt avlider. Avgång förmå utlösas tillsammans en misstroendevotum alternativt genom för att en viktigt förslag avslås inom underhuset. inom dessa situationer måste antingen premiärministern avgå alternativt söka upplösa parlamentet till nyval. Förlorade anslag innebär även tappat bort eller missat tillit. liknande nederlag på grund av regeringen existerar dock sällsynta. detta äger bara skett tre förluster vid förtroendefrågor sedan artonhundratalet: numeriskt värde gånger 1924 samt enstaka gång 1979. Den inledande ägde plats 1924 omedelbart efter en osäkert valresultat samt ledde mot omedelbart regeringsskifte. dem numeriskt värde andra fallen inträffade efter allmänna omröstning vilket resulterade inom för att den sittande regeringen fick avgå.

Om ett premiärminister förlorar en allmänt omröstning fordrar modern konstitutionell praxis för att premiärministern omedelbart lämnar in sin avskedsansökan. Föregående prejudikat, fram mot detta tidiga nittonhundratalet, dikterade för att enstaka premiärminister kunde vänta tills denne faktiskt besegrades inom sin lagstiftande aktivitet inom ett val ifall Speech from the Throne (regentens trontal nära parlamentets öppnande) innan denne fanns tvungen för att avgå. Detta alternativ äger inte någonsin avskaffats helt, samt är kapabel återkomma, exempelvis angående ingen blad äger helt majoritet efter en allmänt omröstning. en modell existerar detta läge likt uppstod efter dem allmänna valen inom månad 1974, vilka ej ledde mot helt majoritet till något område. Edward Heath valde då för att ej avgå omedelbart utan inom stället underhandla tillsammans med tredjeplats part (Liberal Party) angående för att forma enstaka koalition. Heath avgick småningom då förhandlingarna misslyckats.

Tvärtemot vilket myten säger utses ej enstaka premiärminister vid nytt efter varenda underhusval. dem fortsätter inom service, dock förmå utnyttja chansen mot ombildning från kabinettet. detta existerar bara dem ministrar såsom tagits in såsom nya alternativt fått nya ansvarsområden liksom behöver åka mot kungliga slottet på grund av utnämning. Margaret Thatcher utsågs faktiskt bara mot premiärminister ett gång, 1979, även angående denna plats premiärminister beneath flera mandatperioder inom rad.

Om premiärministerns område förlorar majoriteten inom underhuset existerar premiärministern tvungen för att avgå (eller hemställa för att parlamentets upplöses, dock regenten existerar ej tvungen för att bifalla ett sådan begäran). Regenten utser då ledaren på grund av detta område alternativt den koalition såsom då fått majoritet. Traditionen vilket kräver för att premiärministern avgår omedelbart efter ett valförlust existerar en relativt nytt påfund – tidigare premiärministrar ägde tillfälle för att möta parlamentet till för att därpå anmoda angående förtroendeomröstning.

Förutom för att förlora underhusets tillit blir även premiärministrar inom praktiken tvungna för att avgå angående dem förlorar sitt partis tillit. detta plats detta likt ledde mot Thatchers avgång 1990.

Den senaste premiärministern för att dö inom ämbetet plats Henry John Temple (1865) samt enda premiärminister såsom mördats plats Spencer Perceval (1812).

Befogenheter samt begränsningar

[redigera | redigera wikitext]

Vid utnämnandet existerar enstaka premiärministers viktigaste övning för att ”bilda enstaka regering”, detta önskar yttra för att skapa ett ministär likt supportas från underhuset, var dem förväntas existera medlem. Premiärministern kysser sedan formellt handen vid monarken, vars kungliga prerogativ därefter utövas enbart vid premiärministerns samt regeringens inrådan. ett gång inom veckan brukar premiärministern inställa sig till audiens hos monarken, vars funktion existerar konstitutionellt begränsade mot ”att tillråda, för att rådfrågas samt för att avråda”. Monarkens reella chans inom modern period för att påverka premiärministerns råd existerar ej klarlagt, dock varierar troligen beroende vid den personliga relationen mellan monark samt premiärminister.

Premiärministern utnämner varenda andra kabinettsmedlemmar (som då blir aktiva kronråd) samt ministrar, även angående högre ministrar rådfrågas ifall sina biträdande ministrar, utan för att underhuset alternativt någon ytterligare kunna granska processen. Närsomhelst är kapabel denne utnämna, avskeda alternativt begära avskedsansökan ifrån samtliga övriga ministrar; han är kapabel avgå, antingen isolerad alternativt tillsammans med läka sin statsmakt. samordnar kabinettets samt regeringens politik samt aktiviteter samt agerar likt regeringens främsta ansikte utåt.

Även angående monarken de jure existerar högste befälhavare ovan den brittiska försvarsmakten således äger premiärministern tillsammans tillsammans med försvarsministern, vilket premiärministern förmå utnämna alternativt entlediga, i enlighet med konstitutionell praxis för att förfoga ovan dem brittiska styrkorna samt för att förklara konflikt. Premiärministern är kapabel tillåta, dock ej direkt befalla, för att landets kärnvapen tas inom bruk.

Premiärministern utför utnämningar mot dem flesta högre statliga befattningar, samt dem flesta övriga görs från ministrar liksom denne kunna tillsätta alternativt avskeda. Kronråd, ambassadörer, höga civila kontorspersonal, höga militärer, medlemmar från viktiga kommittéer samt kommissioner samt flera andra kontorspersonal väljs ut samt, inom vissa fall, avskedas från premiärministern. han ger även formellt råd mot monarken angående utnämningen från ärkebiskopar samt biskopar inom den engelska kyrkan, dock premiärministerns utrymme begränsas numera från Crown Nominations Commission. Utnämningen från höga domare existerar premiärministern kvar delaktig inom, fastän den numera sker vid grundval från rekommendationer ifrån oberoende kroppsdel.

Pärsvärdighet, ridderskap samt andra utmärkelser liksom utdelas från monarken endast vid inrådan från premiärministern. dem enda viktiga brittiska hedersbetygelser såsom premiärministern ej kontrollerar existerar ordnar likt Strumpebandsorden, Tistelorden, Meritorden, Viktoriaorden samt Johannesorden, såsom samtliga betraktas likt personliga gåvor ifrån monarken.

Premiärministern utnämner vidare ministrar vilket kallas ”whips”, vilka använder hans beskydd på grund av för att förhandla ifall underhusledamöternas stöd samt för att näpsa avvikare ifrån regeringspartiets linje. Partidisciplinen existerar upphöjd enär väljare inom allmänhet röstar vid partier snarare än personer. Ledamöter kunna uteslutas ifrån sitt område angående dem ej stöder regeringen inom viktiga problem att diskutera, samt även angående detta ej innebär för att dem måste avgå vilket underhusledamöter, försvårar detta vanligen på grund av dem för att väljas vid nytt inom kommande omröstning. Ledamöter såsom innehar ministerposter alternativt politiska förmåner kunna vänta sig för att dem förlorar dem angående dem ej stöder sin premiärminister. Begränsningar underhuset kunna granska blir svagare då regeringspartiet äger ett massiv majoritet inom kammaren alternativt inom valmanskåren. inom allmänhet torde dock premiärministern samt hans kollegor säkra underhusets stöd till nästan varenda förslag genom partiinterna förhandlingar tillsammans små hänsyn mot oppositionens ledamöter.

Men även ett statsmakt tillsammans med enstaka massiv majoritet kunna ibland tycka för att detta existerar omöjligt för att lagstifta vid bas från motståndet ifrån parlamentsledamöterna. mot modell avslogs den 9 november2005regeringen Blairs förslag ifall för att tillåta polisen kvarhålla terroristmisstänkta inom upp mot 90 dagar utan åtal. nära andra tillfällen förmå regeringen tvingas ändra sina förslag inom avsikt för att undvika nederlag inom underhuset, vilket Blairs statsmakt gjorde tillsammans med ett utbildningsreform inom månad 2006.^[12].

Förr skulle enstaka premiärminister vars statsmakt tappat bort eller missat enstaka val inom underhuset setts likt fatalt försvagad samt bota regeringen skulle äga avgått, vanligen tillsammans efterföljande nyval. tillsammans med dagens praxis då regeringspartiet besitter helt majoritet inom kammaren får bara ett misstroendeomröstning denna effekt; detta existerar ej sannolikt för att ledamöter inom majoritetspartiet tillsammans skiljaktiga åsikter inom mindre problem att diskutera kommer framtvinga en omröstning var negativt resultat från område samt ersättningar samt ett kommande inom grupp existerar möjlig.

På identisk sätt existerar ett premiärminister ej längre blott främst bland likar inom regeringen; ehuru kabinettet ännu tekniskt kunna omrösta ner honom, således befäster denne successivt sin position genom för att engagera anhängare inom kabinettet. beneath periodvisa ommöbleringar kunna premiärministern åsidosätta samt helt enkelt utesluta medlemmar liksom fallit inom onåd ifrån kabinettet – dem kvarstår vilket kronråd, dock premiärministern bestämmer vilka från dem likt bör kallas mot sammanträdena. Premiärministern ansvarar till för att ta fram samt implementera reglementet på grund av ministrarna, Ministerial Code.

Det finns flera begränsningar till dem befogenheter såsom premiärministern besitter. han alternativt denna existerar främst (åtminstone teoretiskt) primus inter pares (latin till ’den främste bland likar’) inom kabinettet. Omfattningen från ett premiärministerns auktoritet ovan kabinettet kunna variera. inom vissa fall är kapabel premiärministern enbart artikel ett galjonsfigur, varvid den verkliga makten utövades från enstaka alternativt flera andra individer. Svaga alternativt titulära premiärministrar plats vanligare före nittonhundratalet, exempelvis William Cavendish, 4:e hertig från Devonshire samt William Cavendish-Bentinck, 3:e hertig från Portland. inom motsatt fall gäller dock för att premiärministrar ej får dominera kabinettet därför många för att dem nästan blir presidenter. modell vid ledande premiärministrar (vanligare beneath dem sena arton- samt nittonhundratalen) inkluderar William Ewart Gladstone, David Lloyd George, Neville Chamberlain, Winston Churchill, Margaret Thatcher samt Tony Blair.

Somliga premiärministrars effekt är kapabel vandra inom vågor beroende vid vederbörandes energi, politiska skicklighet alternativt händelser utanför ämbetsutövningen. en modell vid enstaka sådan premiärminister fanns Ramsay MacDonald vilket plats ledande inom Labours partitopp; beneath sin nationella statsmakt minskades hans kraft således för att han bara fanns galjonsfigur inom regeringen beneath sista tid vid Downing Street 10. inom modern tidsperiod äger premiärministern inte någonsin endast varit detta mot titeln – ledande alternativt något ledande personligheter äger varit normen.

Premiärministerns befogenheter existerar även begränsade från underhuset, vars stöd regeringen existerar ansvarig för att upprätthålla. Underhuset kontrollerar premiärministerns befogenheter genom utskottsutfrågningar samt frågestunder inom kammaren. Frågestunden existerar enstaka veckovis incident var premiärministern existerar ansvarig för att svara vid problem att diskutera ifrån oppositionsledaren samt andra medlemmar från underhuset. inom praktiken besitter dock ett statsmakt tillsammans med massiv majoritet små anledning för att uppleva fruktan på grund av underhuset.

Parlamentsledamöterna får äga ministerkanslier (med upp mot 90 anställda) samt förmå riskera för att bli från tillsammans med stöd ifrån premiärministern. Partidisciplinen existerar dessutom många kraftfull samt ett parlamentsledamot är kapabel utvisas ifrån sitt område på grund av för att ej stödja regeringen nära viktiga ämnen, samt även ifall detta ej betyder för att denne alternativt denna måste avgå liksom ledamot, skulle detta utföra omval svårt till dem flesta. Begränsningar liksom införts från underhuset äger mindre innebörd då regeringspartiet besitter massiv majoritet inom denna kammare. inom allmänhet besitter dock premiärministern samt hans alternativt hennes kolleger säkrat parlamentets stöd på grund av nästan varenda lagförslag.

Överhuset existerar betydligt mindre restriktivt på grund av premiärministerns kraft. inom enlighet tillsammans med Salisburykonventionen brukar överhuset normalt ej motsätta sig åtgärder vilket regeringen utlovat inom sitt valmanifest. då överhuset besitter invändningar mot premiärministern existerar dem inom allmänhet till svaga till för att besegra bota lagförslag (även angående nästan varenda propositioner liksom ändrats från överhuset går igenom inom parlamentet). Ledamöterna inom överhuset får sina platser från regenten vid inrådan från premiärministern. Därför förmå premiärministern låta beläggning överhuset tillsammans medlemmar likt förespråkar dennes åsikt. Hotet angående ett sådan metod användes 1911 till erhålla igenom lagen Parliament Act 1911, vilket tillsammans tillsammans med Parliament Act 1949 minskade överhusets befogenheter samt fastställer underhusets överhöghet.

Premiärministerns roll samt befogenheter besitter varit objekt på grund av flera förändringar beneath dem senaste femtio år. detta besitter successivt skett ett förändring ifrån beslutsfattande samt överläggning inom kabinettet mot en premiärministerns herravälde. därför tidigt liksom 1965, inom enstaka fräsch introduktion mot Walter Bagehots klassiska verk The English Constitution, urskiljer Richard Crossman ett färsk era från ”premiärministervälde”. Vissa experter, exempelvis statsvetaren Michael Foley, besitter hävdat för att detta de facto finns ett ”brittisk presidentpost”. inom Tony Blairs statsmakt äger flera källor, däribland tidigare ministrar, vittnat ifall, för att beslutsfattandet plats centrerat kring honom samt Gordon Brown, samt för att kabinettet ej längre användes på grund av beslutsfattande.^[13] Före detta ministrar såsom Clare Short samt Chris Smith äger kritiserat ”den totala avsaknaden från beslutsfattande inom kabinettet”. då Short avgick sade denna för att detta skett ”en centralisering från makten mot händerna vid premiärministern samt en allt mindre antal rådgivare”.^[14]Robin Butlers studie (2004) dömde ut Blairs regeringsstil genom för att likna den nära enstaka ”soffregering”.

Premiärministern hålls förvisso ansvarig från nationen till konsekvenserna från lagstiftning alternativt från den förda politiken. Margaret Thatchers område tvingade hon ifrån makten efter införandet från ett kommunal kapitationsskatt. Anthony Eden föll ifrån makten efter Suezkrisen samt Neville Chamberlain avgick efter för att äga kritiserats på grund av sitt sätt för att handskas tillsammans med förhandlingarna tillsammans Tyskland före utbrottet från andra världskriget samt på grund av för att äga misslyckats tillsammans med för att hindra för att Norge föll nära nazisternas angrepp.

Till skillnad ifrån inom USA finns detta ingen minimiålder på grund av ett premiärminister annat än den på grund av enstaka parlamentsledamot (arton år). Detta eftersom Storbritannien väljer en område mot regeringen samt ej ett individ för att artikel dess chef. detta finns däremot ett åldersgräns på grund av skotska parlamentetsFirst Minister.

Gordon Browns ändringsförslag

[redigera | redigera wikitext]

Gordon Brown föreslog den 2 juli2007 för att överföra delar från premiärministerns gammal befogenheter mot parlamentet. denne äger sagt för att han avser för att överlåta enstaka sektion från premiärministerns traditionell utövande detta kungliga prerogativet, inklusive chansen för att förklara konflikt, vid parlamentet vilket skulle ge parlamentet större befogenheter samt rättigheter för att undersöka samt hindra tillsättningar från högre statliga befattningar, inom en försök för att minska svågerpolitiken inom brittisk politik.^[15][16]

Rang samt förmåner

[redigera | redigera wikitext]

Av hävd gäller för att innan enstaka färsk premiärminister kunna inta 10 Downing Street till inledande gången existerar denne alternativt denna existerar ansvarig för att informera landet samt världen för att denne alternativt denna äger kysst monarkens sker samt därmed blivit premiärminister. detta sker vanligen genom för att yttra:

”	Hennes höghet Drottningen [Hans höghet Konungen] äger bett mig forma statsmakt samt jag besitter gått tillsammans med vid detta.	„
– [17][18][19]

I Storbritannien existerar högst inom rang premiärministern efter medlemmar inom kungafamiljen, lordkanslern samt höga kyrkliga befattningshavare.^{[anm. 2]}

För närvarande tjänar premiärministern 142 500 brittiska pund inklusive dem 65 737 pund denne får likt parlamentsledamot.^[20] Fram mot 2006 fanns lordkanslern den högst avlönade regeringsmedlemmen; hans inkomst fanns högre än premiärministerns. Detta återspeglade lordkanslern ställning högst upp vid domstolsväsendets löneskala; brittiska domare existerar vid detta all taget existerar förbättrad betalda än brittiska politiker samt fram mot 2005 fanns lordkanslern både politiker inom justitiedepartementet samt högste chefsdomare. 2005 års konstitutionella reform avskaffade lordkanslerns domarfunktioner samt hans inkomst sänktes mot beneath premiärministerns.

Premiärministern, liksom andra ministrar samt högt uppsatta medlemmar från parlamentet, existerar vanligtvis medlem från Privy Council (kronrådet), samt blir således berättigad för att bruka epitetet The Right Honourable före sitt namn. detta existerar konstitutionell praxis för att den likt utnämnas mot premiärminister existerar medlem från kronrådet, dock samtliga presumtiva kandidater brukar äga uppnått denna ställning eller tillstånd. detta enda situation då en icke-kronråd skulle utses fanns Ramsay MacDonald1924, dock detta problemet löstes genom för att utnämna honom mot kronråd omedelbart före utnämningen likt premiärminister.

Vanligtvis bor premiärministern vid adressen Downing Street 10 inom London, såsom Georg II erbjöd Robert Walpole likt enstaka personlig gåva. Walpole tog dock bara emot detta såsom detta officiella residenset till förste skattkammarlorden samt denne bosatte sig var 1735. Premiärministern bebor Downing Street 10 inom sin egenskap från förste skattkammarlord. dem erhålla premiärministrar vid artonhundratalet vilket ej plats förste skattkammarlorder tvingades bo någon annanstans. Även ifall dem flesta förste skattkammarlorder bott inom Downing Street 10 äger vissa föredragit för att bo kvar inom sina privata hem. Detta hände ofta då dem fanns aristokrater samt ägde stora bostad inom centrala London, exempelvis Palmerstons Cambridgehus. detta torde artikel osannolikt för att något liknande skulle inträffa igen. Dessutom besitter vissa, liksom Harold Macmillan samt John Major, bott inom Admiralty House medan Downing Street 10 genomgick grundlig renoveringar alternativt åtgärder för att laga något som är trasigt.

Intill Downing Street 10 ligger Downing Street 11, bostad på grund av andre skattkammarlorden (som inom modern period även haft befattningen liksom finansminister). då Tony Blair blev premiärminister 1997 fann han Downing Street 10 till litet på grund av sin stora släkt, samt denne bytte bostad tillsammans med finansministern samt andre skattkammarlorden, Gordon Brown. dock premiärministerns kansli fanns kvar kvar inom siffra 10.

Premiärministern besitter även riktig för att disponera en byggnad vid lantegendomen Chequers inom Buckinghamshire.

Det existerar sed för att monarken skänker ett premiärminister viss hedersbetygelse alternativt värdighet då den senare drar sig åter ifrån politiken. Utmärkelsen består vanligen, dock ej ständigt, inom för att premiärministern förlänas medlemskap inom Storbritanniens högsta riddarorden, Strumpebandsorden. Seden för att upphöja pensionerade premiärministrar mot riddare från Strumpebandsorden äger varit rådande sedan mitten från artonhundratalet. då premiärministern såsom drar sig tillbaka existerar skotte, existerar detta troligt för att den skotska utmärkelsen beställning of the Thistle inom inledande grabb kommer för att användas inom stället på grund av Strumpebandsorden, såsom allmänt betraktas såsom ett engelsk utmärkelse.

Det äger även varit vanligt för att premiärministern beviljats pärsvärdighet vilket upphöjt vederbörande mot ledamot inom överhuset då denna dragit sig åter ifrån underhuset. från denna anledning besitter pärsvärdighet sällan tilldelas omedelbart nära premiärministerns avgång, såvida ej han alternativt denna avgått såsom underhusledamot samtidigt. Tidigare medförde pärsvärdigheten vanligen grevetitel (som ständigt plats ärftlig); Churchill erbjöds därvid för att bli hertig.^[21] Sedan 1960-talet undviks dock inom allmänhet ärftlig pärsvärdighet – man föredrar pärsvärdighet vid livstid, ehuru Harold Macmillan kreerades Earl från Stockton tid 1984, 21 tid efter för att denne dragit sig åter. Alec Douglas-Home, Harold efternamn, James Callaghan samt Margaret Thatcher tog emot livspärsvärdighet. Varken Edward Heath, John Major, Tony Blair alternativt Gordon Brown tog emellertid emot pärsvärdighet från något stöt, även ifall Major senare utnämndes mot riddare från Strumpebandsorden.

Levande före detta premiärministrar

[redigera | redigera wikitext]

Det finns sju förutvarande premiärministrar liksom ännu existerar inom livet:

Se även

[redigera | redigera wikitext]

Anmärkningar

[redigera | redigera wikitext]

Källor

[redigera | redigera wikitext]

Den på denna plats artikeln existerar helt alternativt delvis baserad vid ämne ifrån talar engelska Wikipedia, Prime Minister of the United Kingdom, 15 femte månaden i året 2008.

Den denna plats artikeln existerar helt alternativt delvis baserad vid ämne ifrån talar engelska Wikipedia, Prime Minister of the United Kingdom, 21 september 2011.

Noter

[redigera | redigera wikitext]

Litteraturförteckning

[redigera | redigera wikitext]

• Bagehot, Walter (1963). The English Constitution. Wm. Collins Sons & Ltd., first published in 1867. ISBN 0521465354 
• Chrimes, S. B. (1947). English Constitutional History. Oxford University Press, Oxford. ISBN 0404146538 
• Dodd, A. H. (1956). The Growth of Responsible Government from James the First to Victoria. Routledge and Kegan Paul, London 
• Farnborough, Thomas Erskine, 1st Baron. (1896). Constitutional History of England since the Accession of George the Third, 11th ed. London: Longmans, Green and Co.
• Foord, Archibald S. (1964). His Majesty's Opposition. Clarendon Press, Oxford. ISBN 0313219745 
• Hanchant, W.L. (1943). England fryst vatten Here—Speeches and Writings of the Prime Ministers of England. Bodley Head 
• King, Anthony (2007). The British Constitution. Oxford University Press, Oxford. ISBN 096914363X 
• Knappen, M. M. (1942). Constitutional and Legal History of England. Harcourt, Brace & Company. ISBN 0837723353 
• Le May, G. H. L. (1979). The Victorian Constitution, Conventions, Usages and Continguencies. Duckworth 
• Low, S. (1904). The Governance of England. T. Fisher Unwin, London. ISBN 052138155X 
• Marriott, J. A. R. (1925). English Political Institutions. Oxford University Press, Oxford 
• Pike, E. Royston (1968). Britain's Prime Ministers: From Walpole to Wilson. Odhams Books. ISBN 0600720322 
• Roseveare, Henry (1973). Treasury, 1660–1870: The Foundations of Control. Allen and Unwin. ISBN 0049421158 
• Smith, Goldwin (1990). A Constitutional and Legal History of England. Dorset Press. ISBN 0880294744 
• Tuchman, Barbara W. (1966). The Proud Tower, A Portrait of the World before the War, 1890-1914. The Macmillan Company. ISBN 0345405013 
• Tuchman, Barbara W. (1984). The March of dårskap, From Troy to Vietnam. Random House. ISBN 0345308239 
• Walpole, S. (2009). Essays Political and Biographical. BiblioBazaar, llc. ISBN 1113709820